Som söt honung, men undflyende. Hägrande och illusorisk, men omöjlig att välja bort. Han vill eller förmår aldrig prata om sig själv, bara om hur andra borde göra annorlunda, fångad i nätet som verkade vara en del av honom själv numer, eller kanske alltid. Bakom tanken fick han inte se. Endast i backspegeln som den orädda i omgivningen höll upp, men då i affekt. Och då var det tydligen försent... Han förstod inte! Han ville ju bara väl, men det var nåt han bara sa. Han förstod inte vem han var. Det var därför han måste fortsätta prata om hur andra borde göra. Nätet runt hans kropp sitter tajt och håller identiteten på plats, på bekostnad av friheten...
